Semester

Ikväll får jag vara uppe hur länge som helst. Imorgon börjar semestern och självklart ska jag fira denna yttersta symbol för vår svennelivegenhet. Först ska jag äta en fet glass, sedan ska jag på middag i Stockholms finare kvarter. Båda inslagen kommer jag att uppskatta.

Tommast

I ett försök att försvara min käraste, käraste ägodel mot solens lömska strålar begav jag mig till Mekonomen för att inhandla solskydd att placera i bilens vindruta. Min förhoppning var naturligtvis även att få träffa på den där lilla brunetten som så pedagogiskt förklarar innebörden av ”originaldel” i tv-rutan. Säkert heter hon Helena, Linda eller något annat tidstypiskt sjuttiotalsnamn, och lika säkert skulle hon kunna besvara alla frågor om lämpligt skydd till just min bil. Med pirriga steg begav jag mig mot Farsta strand och lät förväntan inför att få träffa Helena-Linda växa sig så stor att hennes eventuella frånvaro skulle komma att sätta spår i hjärtetrakten.

När jag slutligen kom fram till Träskolevägen 5 rättade jag först till hår och turreögonbryn, för att sedan gå in. Det tog inte många minuter innan jag kunde konstatera att Helena-Linda inte var där. Eftersom hoppet ännu inte hade lämnat mig gick jag några vändor mellan hyllorna, kanske skulle jag hitta henne upptagen med att förklara fördelarna med originaldelar för någon kund, men icke. Trots pågående filosofiska och språkliga diskussioner om huruvida det går att komparera adjektivet ”tom”, kände jag mig i det ögonblicket tommast.

Underbart är kort

De sekunder som det tar för tunnelbanan att korsa S:t Eriksbron (någonstans mellan stationerna Fridhemsplan och S:t Eriksplan) är väl spenderad vardagstid. De har kommit att bli russinen i kakan som jag varje morgon försöker gnaga ut och äta upp. Vattnet är inramat av brons stålbalkskonstruktioner, urbantjusigt.

Tecken på galenhet

På mina resor till och från jobbet har jag noterat att det framförallt är galna människor som skriver på tunnelbanan. Så fort de kommer in i vagnen söker de stressat efter en plats att sitta, lika stressat sliter de upp papper och penna ur en ofta fullpackade väska. Och sen böjar det skrivas utan stopp och med en självklarhet som får mig att fundera på varför mina ord måste genomgå befruktning, graviditet och förlossning innan de slutligen når pappret. Jag kan åtminstone tacksamt konstatera att denna omständighet skiljer mig från de galna människorna.

Social besiktning

Så jag går igenom den sociala besiktning som hör trettioårsstrecket till. Jag och mitt ställs mot bedömningspunkter som innebär att civilstånd, nivå på utbildning, antal ägodelar, avkomma och så vidare utvärderas mot en tydlig mall där rätt är det uppbenbara och fel är det än mer uppenbara. Att alla guds får är utsatta för en masskomplott där de hjärntvättas till att vilja vissa saker framför andra är varken en ny eller särskilt revolutionerande tanke. Ändå är den värd att framhållas när jag nu, tillsammans med mina jämnåriga, står under bedömning.

Världslyrikens dag

Idag är det världslyrikens dag och jag blåser ut konfetti. Samtidigt fäller jag en tår för den utveckling jag gått till mötes, för faktum är att jag numera börjar klia av textkrusiduller och kletiga ord. Det är som att jag utvecklat en allergi som får mina celler att reagera vid minsta möte med språklig snickarglädje i form av orden älska, smärta och längtan. Än värre blossar jag upp av övertydliga skriva-på-näsan-texter. Allt detta har jag urallergenerna Melissa och Maritza Horn att tacka för. Tack, tack så djävla mycket.

Ta exemplet curry

Jag har dragit mig tillbaka till Sveriges norra, norra inland. Det är alldeles tyst, med undantag för snön som rasar ner för taket. Dessutom är det långsamt, så långsamt att jag hinner förstå att sextio minuter är en ansenlig tid samt att livsavgörande val och händelser inte kräver mer än några sekunder för att sätta prägel på jordelivet. Det är som att krydda maten med curry, de går på en sekund och sen spelar det liten roll hur mycket det saltas och peppras, nog fan smakar det curry.

Meningen med livet

Så var då meningen med livet uppe på tapeten igen. Vid avsaknad av tankematerial går det alltid att falla tillbaka på denna outtömliga källa. Hittills har mina försök till definition bara landat i negationer. Det finns ingen mening med livet är en av dem. Under senare tid har jag tvingats tänka om och därefter glatt konstaterat att mitt liv har en klar och tydlig mening - att prata hål i huvudet på min bättre hälft. Jag pratar om ditten och datten och hon hummar. Det är så vi har det och det är så jag gillar det.

Minnen från fornstora dagar

Så här i OS-tider är det sådant fokus på seger och framgång. Meningen med OS och livet självt är att placera sig på översta pallplats. Vad gäller undertecknad har det inte varit många förstaplaceringar under den senaste tiden. I brist på annat så tronar jag på minnen från fornstora dagar. Från ett till nio års ålder var mitt liv faktiskt inte mycket annat än en framgångssaga. Likt en ärorik korsriddare galopperade jag genom livet och lyckades omvända allt och alla till fördel och beundran. För att nämna några triumfer kan jag berätta om det faktum att mina fem respektive sju år äldre bröder var betydligt svagare än undertecknad under nämnda period, att jag lärde mig cykla innan de flesta människor kan gå samt att samma lilla tösabit inmundigade lök som vanliga människor äter äpplen.

Minnesproblematik och Melissa Horn

Jag börjar förstå och även acceptera att jag har, och egentligen alltid haft, minnesproblematik kring det praktiska i livet. Det är som om min hjärna inte lagrar empiriska omständigheter såsom namn, tid och faktiska händelser utan enbart fokuserar på att registrera känsloupplevelser. Det krävs exempelvis efterforskning för att jag ska komma ihåg vilken grekisk ö jag spenderade en vecka på i somras eller detaljer kring resans avresa, innehåll och återfärd. Däremot kan jag, likt pretto Melissa Horn, exakt redogöra för vilka tankar som upptog mig, känslan i min kropp, hur salt vattnet smakade, vilken musik som spelades och konsistensen på kaffet.

Inte nog med att jag får leva med ovanstående minnesproblematik, insikten att Melissa Horn och jag besitter vissa likheter får mig att vilja dö. Betänk att hon skriver låtar med titlar som ”Tyck synd om mig nu” och använder ordet ”älska” (i betydelsen ligga), samt att strofer som "du om någon borde förstå att man inte gör så här mot mig" är vanligt förekommande i hennes texter.